Läs del 1.

Då var det dags att dra igång. Det första steget var att presentera idén för David Pistrui, min mentor och chef på entreprenörsprogrammet, mannen som övertalade mig att stanna i Chicago och skaffa en "utblidning" istället för att åka hem efter mitt första utbytesår. Det är mycket Davids förtjänst att Entreprenörsjakten ens existerar han stöttade idén från början och lät mig min arbetstid på entreprenörsprogrammet till att utveckla evenemanget.

Det stod ganska tidigt klart att vi inte skulle få ihop tillräckligt med deltagare från bara IIT. Jag tänkte väl en 8-10 lag med 5 studenter i varje lag och vi hade tur om vi kunde få ihop 10 pers inom IEA. Eftersom IEA också var skolans representant för "The Collegiate Entrepreneurs’ Organization" (CEO), ett nätverk med över 1600 collegeentreprenörer över hela USA, så gick jag ut till mina kontakter där. Jeramey på MSoE, Liana på DePaul och Jeff från UIC tog på sig ansvaret för att dra ihop två lag var från sina skolor (mer om det en annan gång).

Som så ofta var det första problemet att få in pengar för att kunna genomföra evenemanget och dessutom få lite prispengar att dela ut. David var skolans "Chair of Entrepreneurship" för The Coleman Foundation, en stiftelse som donerar pengar till bland annat ungt entreprenörskap och som hade lagt grundplåten för entreprenörskapsutbildningen på IIT. Tack vare David gick de snabbt med på att gå in med ungefär hälften av vad vi behövde, men de ville inte vara ensamma finansiärer. Lösningen visade sig slå två flugor i en smäll.

Jag hade allvarliga problem att få struktur på alla mina idéer. Det var ju så mycket man kunde göra och så många olika sätt det gick att göra på. Jag ville ha med en "elevator pitch" (kort säljpresentation), jag ville bygga prototyper och filma reklamfilm. Men, vad vad det man skulle presentera? Vad skulle vara själva grejen? Det visade sig att vicerektorn på handelsprogrammet var före detta vice VD på Motorola och hade bra kontakter i ledningen där. Om jag kunde få till ett samarbete med Motorola kunde man låta hela tävlingen handla om att ta fram en mobiltelefon. Detta kunde bli min röda tråd! Det fanns ett uppenbart värde för Motorola: de får chansen träffa skarpa entreprenöriella studenter, får nya kreativa idéer runt framtida produkter, och kan dessutom få bra PR för att ha varit värd för ett väldigt annorlunda event.

Julen 2007 satt jag i Funäsdalen i svenska fjällen (där jag för övrigt sitter och skriver detta) och skrev ihop mitt livs första sponsringsförslag: för att be Motorola om 5 000 dollar för att stå som värd för "The Chicago Entrepreneurial Quest". Efter att ha spenderat jullovet med hållna tummar damp pengarna bara in. Jag önskar verkligen att fler sponsoravtal var så här lätta ;)

I nästa avsnitt: Hur jag bråkar med Chicagos gubbelit…

Med entreprenöriella hälsningar,

Gustaf

Jag tänkte det var dags att berätta bakgrunden till hela den här galenskapen. Det är ganska ofta jag får frågan vad jag fått idén till Entreprenörsjakten från, så det kanske är lika bra att man sätter det i pränt. Det är faktiskt så att Entreprenörsjakten, eller en föregångare till den, har arrangerats hela tre gånger tidigare. Först som "Chicago Entrepreneurial Quest", i Februari 2007, då jag skapade och drev projektet. Efter att jag sedan flyttat hem till Sverige fick idén eget liv och arrangerades sedan som "Chicago Innovation Chase" och "Milwaukee Innovation Chase", våren 2008.

Så, låt oss börja från början…

Under min tid på Illinois Insitute of Technology i Chicago arbetade jag på skolans entreprenörskapsprogram och drev även skolans studentorganisation för entreprenörer: IEA, "IIT Entrepreneurship Academy". På en ganska fyrkantig ingenjörsskola var det inte det lättaste att försöka få folk att engagera sig i den enda organisation på skolan som förespråkade att man inte skulle skaffa sig ett jobb. När vi hade möten kom hälften bara dit för att det fanns gratis pizza och gick efter halva tiden. Vi hade i alla fall en bra finansiering genom The Coleman Foundation, som finansierade stora delar av skolans entreprenröskapssatsning. Trots detta var allt ganska tungrott.

Det var hösten 2006 och vi behövde hitta på något nytt. Jag och min kompis Adam Berg, som också var involverad i IEA och som senare tog över som ordförande när jag lämnade, satt och spånade. Adam nämnde hur NYU hade gjort ett fullskaligt Pacman, där man använde sig av mobiltelefoner med GPS (Pac Manhattan). En person agerade Pacman och de andra fick spela spökan. Allt var inpluggat i ett mobilspel, så när deltagarna sprang runt på Manhattans gator så flyttade sig också figurerna på mobilen. Vi gillade båda grundidén – att använda centrala Chicago som en gigantisk spelplan!

Själv hade jag vart involverad i levande rollspel sen 13 års ålder och hade också testat en del "alternate reality games" (ARG). I sådana verklighetsspel spelar man sig själv och sagan vävs in i din vardag. Idén kom att på något sätt arbeta med storytelling och låta deltagarna besöka olika platser i Chicago för att utföra uppdrag som anknöt till entreprenörskap.

Det hela började egentligen med namnet, "Chicago Entrepreneurial Quest", som kort och enkelt sammanfattade vad jag ville skapa. Vi skulle använda staden, det skulle handla om entreprenörskap och det skulle vara en "Quest" (som i "Quest for the Holy Grail"). Jag skrev ut en karta över downtown som jag tejpade upp på väggen och började täcka den med nålar, blyertsstreck och post-itlappar. I mina galna drömmar var det väl några praktiska detaljer som jag hade bortsett från… som till exempel personal och logistik. Ja, ja… såna där småsaker kan man alltid lösa sen!

Läs fortsättningen här.

Följ gärna min blogg med hjälp av RSS eller Facebook så får ni automatiskt veta när jag skriver nåt :)

Sen blir jag också grymt glad om ni kommenterar det jag skriver!

Med entreprenöriella hälsningar,

Gustaf