månadsarkiv: januari 2009

Är entreprenörskap ett mål i sig?

Postat av
Svara

Jag brinner för entreprenörskap, inte bara för företagande, utan idéförverkligande generellt. Entreprenörskap kan vara ideellt eller kommersiellt, stort eller litet, inom en organisation eller som egen företagare. Att skapa något från inget är på något sätt magiskt. Det är det för skapandet jag lever.

Igår träffade jag en man jag hoppas skall bli min mentor. Efter att ha berättat om min själv, mina mångtaliga projekt och min "entreprenörskapsdamp" så ställde han mig frågan "Är entreprenörskap ett mål i sig?". Min spontana reaktion var given: Det är klart att entreprenörskapet är heligt! För det mesta tycker jag Johan Staël von Holsteins kolumner är lite väl sensationsjournalistiskt konfronterande, men han skrev något förbannat fint i sin sista metrokolumn: "Det vackraste som finns är kärlek, det näst vackraste är entreprenörskap." Det är något jag gärna skriver under på.

Men är entreprenörskapet målet? Har jag inte en liten kapitalist i mig som vill tjäna stålar? En lite filosoferande kom jag fram till att det kanske inte är så enkelt. Det är ju klart jag vill tjäna pengar. Jag vill ha ett stort, fett hem, en lägenhet i New York, London och ett litet hus på Rivieran. En dag vill jag börsintroducera ett av mina bolag och tjäna massor med miljarder som jag och mina vänner kan leka med.

Nu vill jag direkt adressera er som tror att "entreprenörer" bara är giriga, morallösa, barnätande anarkokapitalister, ni som tycker att Johan Staël von Holstein är djävulen själv (eller… ni kanske inte läser denna bloggen?): Dessa drömmar om framgång och pengar är något som jag tror varannan Svensson drömmer hemma i sina radhus. Det gör väl inte dom till giriga? Det är skillnad på att ha pengar som mål och pengar som drivkraft.

Jag skulle inte tro att mina vänner som just deltog i 24 Hour Business Camp (web, artikel svd) gjorde det för att dom var pengakåta. För oss är det självklart att entreprenörskapet är något man gör för att man älskar det och brinner för det. Det här med affärer och pengar är något som är en dela av skapandet, något som dessutom måste finnas för att vi ska kunna låtas göra allt det vi tycker är kul. Pengar är ett måste. Utan pengar kan du inte lägga tid på det du helt vill och du blir dessutom ganska ensam i dina projekt. Kapitalismen sätter vissa spelregler, men skapar i sig inga entreprenörssjälar.

Pengar är en förutsättning, entreprenörskap är en drivkraft. Pengar kan öppna dörrar och nya rutter, men entreprenörskapet är äventyrslustan som driver en att utforska dem. "Målet är ingenting, vägen är allt", skrev Robert Broberg. Entreprenörskap är min väg – entreprenörskap är mitt allt.

Vad tycker du?
Är entreprenörskap i sig ett mål för dig? (snyggt rim)

Med Entreprenöriella Hälsningar,

Gustaf

Ps. Credd till Christian Rudolf som spritt ordet om Entreprenörsjakten på sin grymma blogg "disruptive"". Han har dessutom en skön inställning till idéer (vs. människor).

Entreprenörskapsdamp

Postat av
Svara

Jag hade ju tänkt skriva vidare på historien bakom Entreprenörsjakten, men det kommer i sinom tid. Just nu måste jag bara ta upp en grej jag funderat på de senaste dagarna. Jag skulle vilja mynta ett nytt uttryck, en personlighetsstörning som jag har diagnosticerat mig själv med: "Entreprenörskapsdamp".

Jag har så förbannat svårt att koncentrera mig på en sak. I skrivande stund försöker jag, förutom att driva Entreprenörsjakten, bland annat på med att: utveckla spel för rekryteringsföretag, starta en reklambyrå, skapa en social mediasajt för mode, starta ett t-shirtföretag, utveckla ett kortspel samt utforma ett nytt klubbkoncept med hemlagad musik på beställning. Alla är lika fantastiskt briljanta idéer (i mitt egna inbilska huvud), men jag ger ingen av dom den uppmärksamhet de förtjänar. Hela tiden poppar det bara upp nytt…

Häromdagen fick jag förmånen att besöka Axess Akuten (ja, dom särskriver det). Det är ju inte ett ställe som jag direkt hade hört gott om, men jag försökte ha ett öppet sinne. Jag blev positivt överraskad när jag upptäckte att dom hade en funktion för att ställa sig i kö via webben. Man betalar helt enkelt en bokningsavgift online, man får ett könummer och så messar dom när det är 30 minuter kvar tills man ska dit. Fiffigt! Jag betalade och fick beskedet att det var 306 minuter (5h6min) kvar att vänta. Inget problem med mig, om jag får vänta hemma. Efter 30 minuter kom ett mess som sa att jag skulle ta mig dit för att snart (30 min) var det min tur. Lite förvånad gav jag mig av och för att göra en lång historia kort träffade jag äntligen doktorn 4 timmar senare.

Tillbaka till entreprenörskapsdamp. Som den problemanalytiker jag är var jag ju tvungen att kläcka nöten. Samma kväll hade jag utformat ett nytt kösystem för akutmottagningar och spenderade hela natten, till klockan 5 på morgonen för att börja skriva på en affärsplan. Dagen därpå gick en hel arbetsdag till spillo för att jag inte kunde släppa mina entreprenörsanalytiska tankar och koncentrera mig på det jag skulle.

Är det någon annan än jag här som har problemet att ni kommer på så mycket idéer att ni får svårt att genomföra någon av dom? Jag vet att det låter konstigt, men ibland önskar jag att jag vore mindre kreativ – kanske hade jag fått någonting gjort då. Min käre vän Jens Østgaard påpekade ikväll att vårt skolsystem bara premierar genomförare, inte idégivare, i ett entreprenörssamhälle måste man kunna ta tillvara på dessa också. Vi lär oss att upprepa, imitera, gå på led och hålla i hand, men inte att hitta nya vägar. Efter 25 år vet jag fortfarande inte hur jag ska kanalisera allt det som inte passar in i ramen för vad jag förväntas göra just nu. Vad ska jag ta mig till med mina tankar och idéer?

Är det nån mer än jag här med entreprenörskapsdamp? Går era idéer till spillo för att ni har svårt att sluta komma på nya? Har ni, som jag, dåligt samvete för det?

Med entreprenöriella hälsningar,

Gustaf

Ps. Om någon med riskkapital läser detta… Jag har en enkel, billig lösning på Sveriges akutmottagningars köproblem som inte bara ökar kundnöjdheten, utan även löser arbetsmiljöproblem för läkare och sköterskor. Ring mig (0709-854979) om du är intresserad. Ds.

Ibland är det bra att inte hålla käft!

Postat av
Svara

I Oktober 2006 stod IIT som värd för "Innovate Now!", ett möte med 450 regionala ledare som arrangerades av Chicagos Handelskammare. Temat var innovation och entreprenörskap och hur Chicagoregionen skulle kunna konkurrera i framtiden. USAs Energiminister var där, Chicagos borgmästare, VD för Motorola och hela mellanvästerns samlade gubbelit. Jag jobbade ju på skolans entreprenörskapsprogram och lyckats smita med. Trevligt!

Dagens keynote gavs av Carl Schramm , president på the Kauffman Foundation. Han pratade om hur hela företagarklimatet höll på att ändras och om att entreprenöriellt tänkande var nödvändigt för överlevnad. Gång på gång nämnde han Google och YouTube (detta var bara en knapp månad innan Google köpte YouTube för 1,65 miljarder dollar). Han använde uttrycket "these kids" för att benämna den nya generationens entreprenörer som bara gör saker och förändrar värden på egen hand. Om man inte hänger med så kommer ” these kids" och tar över.

Även om jag håller med i det han säger och hela salen hyllade hans tal, så var det nåt som kändes lite konstigt… Av 450 personer i salen var jag en av 5 som var under 30 och kanske en av 25 som var under 40. En stor del av de som var där var 50+/60+. Hur kan man stå och predika om vikten av att ta vara på talangerna hos "these kids" och så var inte en enda av dom där? På entreprenörsträffar i Göteborg , Stockholm, Boston och San Fransisco är åldersfördelningen nästan motsatt. Varför detta gubbvälde här?

När frågestunden kom tog jag chansen och ställde frågan: Varför är jag en av 5 under 30 här? Är detta något som är karakteristiskt för Chicagomentaliteten? Min fråga var hyffsat väl ställd, men den hade inte varit någonting utan svaret: (fritt från minnet) "Det är vi som måste ta besluten så att vi kan överleva detta nya företagarklimatet. Än så länge är det är vi som styr, din generation har inte riktigt har kunskapen att ta över än."

Istället för att hålla med om att det borde vara fler unga på plats så försvarade han det?? Han försökte lämna över till nästa frågeställare, men utan att tänka avbröt jag och sa "I’m sorry, but you didn’t answer my question: Is this kind of backward mentality specific for Chicago?" Det blev tyst.

"I think I answered your question well enough." Det gick ett sus igenom publiken. Jag var överkörd – totalt omyndigförklarad  inför 450 pers. Jag fattade ingenting, utan gick bara och satte mig. En dam bakom mig klappade mig på axeln och tyckte jag hade vart duktig.

Det var inte förrän jag kom ut som jag förstod vad som hade hänt. Det var ju inte jag som gjort bort mig, det bildades ju fan en kö för att komma fram till mig för att hälsa och gratulera mig. En timme senare hade jag skakat hand med säkert 50 pers och hade från en dag till en annan byggt ett nätverk som spände över hela Chicago, ett nätverk jag fick mycket nytta av senare.

Ibland är det bra att inte hålla käft!

Med entreprenöriella hälsningar,

Gustaf