Detta blogginlägg är en del av den före detta Entreprenörsjägaren Sara Öhmans entreprenörskaps-julkalender-blogg, där jag fick äran att skriva lucka nummer 14.

Jag tänkte använda min lilla lucka i denna julkalender för att berätta om varför jag väljer att leva ett entreprenöriellt liv – eller kanske snarare: varför jag inte klarar av ha ett vanligt jobb. Mitt problem är att jag så lätt blir distraherad av fjärilar.

Jag vill börja med att ge en liten ”disclaimer”: Jag faktiskt inte är en särskilt bra entreprenör. Man talar ofta om den där drivkraften, det ihärdiga strävandet efter mållinjen, om hur entreprenören tar sig igenom alla motgångar och lägger ned liv och själ för att kämpa för sin dröm. Själv är jag lat, jag genomför bara en minimal procent av det jag planerar. Det jag genomför blir ofta hafsigt gjort, alltid färdigt i sista minuten och aldrig vettigt uppföljt. Jag orkar inte tänka långsiktigt och jag byter riktning så fort det börjar ta emot.

Under mina 4,5 år på universitetet läste jag motsvarande 6 år av poäng inom kognitionsvetenskap, retorik, kemi, juridik, biomedicin, ekonomi och psykologi. Förutom min sista termin så pluggade jag aldrig för en examen – jag läste det som var kul och det som jag ville lära mig. Idag vet jag hur aktionspotentialen via LTP stärker synapser och vad som händer när man säljer ”tvem ett”. Jag kan beräkna kassaflöden och använda Laplace-transformering för signalanalys. Vad det skall av bra för har jag ingen aning om, men jag tror (hoppas?) att bredden av kunskap har hjälpt mig att öppna min hjärna för nya tankar.

Just nu jobbar jag, förutom med mitt huvudprojekt Entreprenörjakten, också med den fria idébanken Idépedia, jag utvecklar dataspel för facebook, jag försöker få ordning på leksaksproduktion i Polen, jobbar extra som social mediekonsult och reklamkreatör, jag föreläser om entreprenörskapstrender och håller workshops i kreativitet. Utöver detta så har jag ytterligare ett par framtidsprojekt som jag lägger som jag inte har på. Mitt problem är entreprenörskapsdamp, jag hinner helt enkelt inte ta tag i en idé förrän nästa kommer flygande förbi och tar all uppmärksamhet.

Faktum är att jag är så lättdistraherad att jag har svårt att prata med folk om det står en TV på i bakgrunden. Jag till och med har svårt att sitta i en park en vårdag med mina vänner och föra sammanhängande konversationer. Det räcker att en liten färgglad fjäril kommer flygande förbi, så kan jag komma av mig mitt i en mening. Är det mina föräldrars fel som lät mig spela datorspel som barn och lät mig bli en del av instant gratification-generationen? Är det medias fel som bombat mig med för många intryck och för många att punkter på att-göra-innan-du-dör-listan? Är skolans fel? Samhällets? Politikernas?

För mig är inte det entreprenöriella livet ett val, det är en konsekvens av mitt ständiga fjärilsjagande. Visst kan man tycka att det är något fel på mig, kalla mig dampunge och ge mig medicin. Men, jag tror att det finns många därute som mig, och jag tror att vi, den kreativa koncentrationsvårighetsgenerationen kommer ha en central plats i framtidens samhälle. Vi behöver bara inse våra svagheter och våga ta hjälp av andra för att stötta oss. Att Entreprenörsjakten existerar idag beror inte på mig, utan på de fantastiska människor som jobbar och har jobbat tillammans med mig. Det är tack vare dem som saker blir gjorda, de är de som varje dag inspirerar mig att fortsätta när det är tungt. Det är tack vare mina löften till dem som jag håller mina löften till mig själv.

Om jag bara får ge några få råd till de där ute som är som mig:

• Våga släppa taget om dina idéer.
• Våga lita på dina vänner och arbetskamraters förmåga.
• Hitta en plats, person eller sammanhang som kan ta ned dig på jorden och få din hjärna att slappna av. Man kan inte jaga fjärilar hela tiden.

Med Entreprenöriella Hälsningar,

Gustaf Josefsson

Ps. En liten bonus till er som läser detta på min egen sajt: