Vad betyder egentligen det totalt ihjältuggade ord som kanske borde blivit utnämnt till näringslivspolitikernas och nyföretagarnas favorituttryck 2009 (förutom möjligtvis ”varsel”)? Sara säger mycket bra, och får flera visa ord från bl. a. Christian Rudolf och Sebastian Stjern, så jag tänker inte upprepa vad som står i hennes blogg (läs den istället). Jag skulle istället vilja dela med mig av är en liten anekdot från Entreprenörsjakten.

Det finns två sätt att se på mitt företag:

1. Entreprenörsjakten uppmuntrar fler unga att starta företag.
2. Entreprenörsjakten hjälper företag att tänka mer entreprenöriellt.

Nummer ett är bra för Sverige. Nummer två gör att jag tjänar pengar. Det tycker jag verkar som ”socialt entreprenörskap” om något. Jag är övertygad att det finns många idéer därute som både kan rädda världen och generera cash på en gång. Problemet är att de flesta inte tror på detta. Många är så övertygade om att tjäna pengar och rädda världen är sådana radikala motsatser att de helt enkelt inte går att förena. Det intressanta att jag hittar dessa människor både på vänsterkanten (”de som tjänar pengar är onda”) och på högerkanten (”lille gubben, det där tjänar man ju inga pengar på”).

Jag var i höstas på ett företag för att göra min säljpitch för Entreprenörsjakten. Jag förklarade hur vi samlade Sveriges unga entreprenörer och under en dag lät dessa möta företag och lösa problem. Jag berättade om resultatet på Start Communication och om hur vi verkligen kan hjälpa företag med kreativ utveckling. Jag var en säljare och de var min kund… Trodde jag.

Tyvärr hade jag uttryckt mig klumpigt i mina första meningar, eller så hade de fått något intryck av denna webbsidan. Hursomhelst hade jag på en minut blivit indelad i det förrädiska facket ”sponsring” (läs: välgörenhet). Nog för att Entreprenörsjakten kan erbjuda bra exponering och kan lyfta fram varumärken i ett gott ljus, men de pengar som finns i sponsringsfacket är betydligt mindre än de som spenderas på att lösa problem (tjäna pengar).

Som om inte detta var illa nog. I diskussionen frågar kunden hur jag driver projektet. Jag svarar att jag driver det i mitt egna aktiebolag. Svaret blir:

”Jag är ledsen, men vi kan inte gå in och stödja ett vinstdrivande projekt med pengar”.

Det ironiska i var att det uppdrag vi hade pratat om att Entreprenörsjakten kunde lösa var att ta fram en strategi för sociala medier. Vad detta företaget istället gjorde var att gå till en reklambyrå för att få detta uppdrag utfört. Jag lovar att det inte var en ideell organisation. Men, det är klart, dom gjorde inte heller något bra för världen och då är det ju okej att tjäna pengar.

Nej, nu skall jag gå och fila på min ansökan till Playing For Change. Kanske har dom fattat grejen med socialt entreprenörskap.

Med Socialt Entreprenöriella Hälsningar,

Gustaf

Att få beskedet att ett företag är villigt att betala nån miljon för det som jag kämpat med så länge är fantastiskt, det går inte att förneka. Jag är fantastiskt lycklig att någon tror så starkt på det som jag skapat. Samtidigt känner jag mig lite uppgiven.

Mitt absolut första möte jag hade med en potentiell finansiär av Entreprenörsjakten var den 31:a Mars 2007. Sedan dess har jag talat med över hundra företag och varit på möte med nästan hälften av dom. För ett tjugotal har jag till och med varit på två, tre, eller fem möten och fortfarande fått nej. Jag har rabblat min entreprenörsjaktspitch för så många, så många gånger att när folk jag träffar undrar vad jag jobbar med har jag lust att säga "ålderdomshem" bara för att slippa dra den igen.

Ett år senare är det ett samtal till en person som gör att allt plötsligt blir möjligt. Varför nu? Det är 5 veckor kvart till Jakten går av stapeln. Varför kunde inte detta hänt tidigare? Om jag nu (mot all förmodran) får de där sista 500 att ramla in kommer jag att få jobba dag och natt, ta ledigt från vänner, fritid och sömn i en hel månad för att se till att allt verkligen blir så bra som det har potential att bli. Inget problem egentligen, jag gör något jag brinner för och verkligen vill göra, dessutom är det under en begränsad period. Men, det känns ändå lite orättvist.

Har jag verkligen blivit så mycket bättre? Fått så pass förändrade förutsättningar? Är det slump? "Entrepreneurship is preparation that meets opportunity" har nån sagt. Aldrig har det känts mer sant än nu.

Med Entreprenöriella Hälsningar,

Gustaf