I måndags fick jag ett samtal. Min producent hade pratat med VD för ett stort göteborgsföretag, som hade gått med på att betala merparten av kostnaden för att göra en TV-produktion av Entreprenörsjakten. Tyvärr vill de inte gå in själva, utan vill att jag skakar fram ca. en halv miljon från en annan finansiär. Helst inom en dryg vecka.

Att få beskedet att ett företag är villigt att betala nån miljon för det som jag kämpat med så länge är fantastiskt, det går inte att förneka. Jag är fantastiskt lycklig att någon tror så starkt på det som jag skapat. Samtidigt känner jag mig lite uppgiven.

Mitt absolut första möte jag hade med en potentiell finansiär av Entreprenörsjakten var den 31:a Mars 2007. Sedan dess har jag talat med över hundra företag och varit på möte med nästan hälften av dom. För ett tjugotal har jag till och med varit på två, tre, eller fem möten och fortfarande fått nej. Jag har rabblat min entreprenörsjaktspitch för så många, så många gånger att när folk jag träffar undrar vad jag jobbar med har jag lust att säga "ålderdomshem" bara för att slippa dra den igen.

Ett år senare är det ett samtal till en person som gör att allt plötsligt blir möjligt. Varför nu? Det är 5 veckor kvart till Jakten går av stapeln. Varför kunde inte detta hänt tidigare? Om jag nu (mot all förmodran) får de där sista 500 att ramla in kommer jag att få jobba dag och natt, ta ledigt från vänner, fritid och sömn i en hel månad för att se till att allt verkligen blir så bra som det har potential att bli. Inget problem egentligen, jag gör något jag brinner för och verkligen vill göra, dessutom är det under en begränsad period. Men, det känns ändå lite orättvist.

Har jag verkligen blivit så mycket bättre? Fått så pass förändrade förutsättningar? Är det slump? "Entrepreneurship is preparation that meets opportunity" har nån sagt. Aldrig har det känts mer sant än nu.

Med Entreprenöriella Hälsningar,

Gustaf